No title
Artikeln uppmärksammar ett fenomen som långsamt vinner terräng och den bygger på en genomgång av ett stort antal ansökningar om tillstånd att sprida askan efter kremerad anhörig samt på intervjuer med anhöriga om olika aspekter av detta förfaringssätt. I artikeln diskuteras om askspridning kan ses som en senmodern rit bestämd av en immanent och individualiserad syn på döden.
