BREFS

The Joint Faculties of Humanities and Theology | Lund University

Sverige

Presentasjon av nasjonale bibliografier


Annika Mörte Alling

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning
2. Presentation av källorna
2.1 Lars Wollin (L.W.)
2.2 Hjalmar Linnström (Linn.)
2.3 Svensk Bok-katalog (S.B.K.)
2.4 Gustaf Klemming (Klemm.)
2.5 Libris (Libr.)
2.6 Catalogue Général des Livres imprimés (CGL)
2.7 Catalogue Collectif de France (CCFr) och Catalogue BN-OPALE PLUS (BN-OP)
3. Metoder och principer
3.1 Originalutgåvan
    3.1.1 Titel och publikationsår
3.2 Den översatta utgåvan
    3.2.1 Genrer
    3.2.2 Översättare
    3.2.3 Publikationsort
    3.2.4 Förlag
    3.2.5 Noter om utgåvan
3.3 Övriga kommentarer
4. Observationer och perspektiv
5. Avslutning
Referenser




Inledning

Den svenska bibliografin innehåller översättningar från franska till svenska publicerade i bokform mellan 1830 och 1900. De genrer som registrerats är romaner, noveller, poesi och teater. Som vi kommer att klargöra, fyller denna förteckning över översättningar ett tomrum inom den bibliografiska forskningen. Den kan dessutom tjäna som utgångspunkt för en studie om receptionen av den franska realismen i Sverige. Efter en presentation av källorna förklaras några registreringsprinciper som avviker från de metoder som definieras i den allmänna introduktionen till BREFS (RFS-bibliografin över skandinaviska översättningar av fransk litteratur från 1830 till 1900). I det sista avsnittet kommenteras det registrerade materialet med utgångspunkt från en lista med de mest översatta författarna. Denna lista avslöjar en bild av den franska realismen som är ganska olik den man finner i svenska litteraturhistoriska verk.
 
1. Presentation av källorna

I denna avdelning presenteras de källor som varit utgångspunkt vid registreringen av de 1492 titlarna i den svenska bibliografin. Förkortningarna som används i BREFS figurerar inom parenteser i kapitelrubrikerna.

1.1 Lars Wollin (L.W.)

•    Wollin, Lars, Auteurs littéraires français traduits en suédois 1830-1900. Liste provisoire. Mars 2002

En viktig utgångspunkt vid registreringen av de svenska översättningarna är den bibliografi som utarbetats av Lars Wollin och som omfattar svenska översättningar av romaner och noveller utkomna på franska under perioden 1830-1900. Denna bibliografi kommer att publiceras inom kort — i kompletterad form — i databasen FILIS Databasen för fiktionprosa på svenska 1830–1900. FILIS innehåller inte bara översättningar till svenska, utan all skönlitteratur på prosa som publicerats på svenska.
    I BREFS, såväl som i presentationen nedan, refereras till den första versionen av Wollins bibliografi (Wollin, Lars, Auteurs littéraires français traduits en suédois 1830-1900. Liste provisoire. Mars 2002), eftersom det var den enda som fanns tillgänglig under registreringen. Titlarna i Wollins bibliografi har kontrollerats i Linnströms katalog och i Svensk Bok-katalog. Bibliografin har kompletterats för det första genom att teater och poesi lagts till. För det andra har vi så långt det varit möjligt angivit originaltitlar och publikationsår för originalverken. Publikationsort och nummer på serier och samlingar har även antecknats, liksom uppgifter om förord och illustrationer, om denna information ges hos Linnström eller i Svensk Bok-katalog. För varje verk anges även genre, vilken endast nämns av Wollin då den figurerar i verkets titel eller undertitel. Slutligen har namnet på översättaren lagts till, om denne kunnat identifieras.

1.2 Hjalmar Linnström (Linn.)

•    Linnström, Hjalmar, Svenskt Boklexikon. Åren 1830-1865. Förra delen: A-L. Senare delen: M-Ö. Stockholm: Hjalmar Linnströms förlag, 1867 [A-Album], 1883, 1884.
   
Linnströms katalog omfattar alla texter som publicerats på svenska — inte bara i Sverige och i Finland utan även i andra länder — under perioden 1830-1865. Linnström gör ingen åtskillnad mellan översättningar till svenska och originaltexter på svenska, inte heller mellan skönlitteratur och icke-skönlitteratur. Principerna enligt vilka han arbetat förklaras aldrig. Man kan notera att dessa principer ändras något med åren. I efterordet visar sig författaren medveten om denna inkonsekvens och förklarar att han i början trodde sig ha mindre tid till sitt förfogande för att avsluta arbetet. Följaktligen förekommer det i första delen färre detaljer — om författarnas liv, till exempel — och färre förkortningar än i senare delen. Slutligen avslöjar Linnström att han för att få biografiska data haft personlig korrespondens med de utländska författarna, faktor som naturligtvis försenat hans arbete väsentligt.
    Linnström är en betydelsefull person i den svenska förlagsbranschens historia. Under en period av sitt liv ledde han förlaget L. J Hierta, som mycket ofta figurerar i den svenska bibliografin. Han har också utgivit flera betydande verk, som Verldsliteraturens historia, 1-2, 1875-76 och Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar (den första vetenskapliga beskrivningen av Sveriges historia, enligt Svenska män och kvinnor). Linnströms viktigaste verk är dock Svenskt boklexikon. Åren 1830-1865. Det kostade honom tjugo års mödosamt arbete och hela hans förmögenhet. Även om Linnström inte fick något materiellt erkännande för sin bibliografi, fick han åtminstone många lovord. Nordisk familjebok menar att verket « är att räkna till det yppersta som något lands bibliografiska litteratur har att uppvisa ». Svenskt Biografiskt lexikon berömmer noggrannheten och utförligheten i Linnströms upplysningar — de bibliografiska såväl som de biografiska.

1.3 Svensk Bok-katalog (S.B.K.)

•    Svensk Bok-katalog för åren 1866-1875, Stockholm: Samson & Wallin, 1878;

•    Svensk Bok-katalog jemte musikförteckning för åren 1876-1885, Stockholm: Adolf Bonnier, 1890;

•    Svensk Bok-katalog jemte musikförteckning för åren 1886-1895, Stockholm: Adolf Bonnier, 1900;

•    Svensk Bok-katalog jemte musikförteckning för åren 1896-1900, Stockholm: Svenska bokförläggareföreningen, 1904.

Den tredje källan är Svensk Bok-katalog, som för perioden i fråga omfattar fyra volymer. Liksom hos Linnström finns i denna katalog alla verk som publicerats på svenska. Svensk Bok-katalog liknar Linnströms katalog, men har systematiska avdelningar, som hjälper läsaren att hitta i volymerna. Till exempel finns det en avdelning för fiktion som omfattar: a) poesi, b) romaner och noveller, c) dramatik, d) antologier och e) kalendrar. Översättningar (från alla språk) av poesi, romaner och noveller, figurerar i en särskild avdelning.
    Luckorna hos Linnström och i S.B.K. har redan nämnts i avsnittet om Wollin (originaltitlarna, publikationsår för originalet, översättarna). Faktum är nämligen att Linnström och S.B.K. utgör källor även för Wollin och att denne i sin bibliografi återger innehållet i dessa kataloger.

1.4 Gustaf Klemming (Klemm.)

•    Klemming, Gustaf, Sveriges dramatiska litteratur till och med 1875. Bibliografi af G. E. Klemming. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner, 1863-1879.

Vad gäller dramatiska verk har vi inte bara utnyttjat Linnström och S.B.K., utan även (och särskilt) Sveriges dramatiska litteratur av Gustaf Klemming. Klemmings bibliografi innehåller samtliga teaterpjäser och dramatiska skrifter på svenska från 1400 fram till 1876, utan att särskilja översättningar från svenska originalverk. Pantomimer inkluderas även, liksom musikaliska teaterstycken utan handling och quasi-dramatiska verk (vilka i förordet definieras som ”varjehanda skrifter som väl äga mer eller mindre fullständig dramatisk form, men dock inte kunna räknas till dramatikens område i egentlig mening.” Slutligen tar Klemmings upp utländska dramatiska skrifter som publicerats i Sverige eller som behandlar Sveriges historia eller svenska personligheter.
    På vissa punkter är Klemming mera utförlig i sin information än Linnström och S.B.K, nämligen vad gäller originaltitel och namn på översättare. På andra punkter är Klemmings information knapphändig. Ibland nämner han t.ex. inte författaren till originalverket, utan bara att originalverket är franskt. Detta är t.ex. fallet vad gäller omarbetningar. De personer som omarbetat verket till svenska kallar Klemming då för författare. Vi har noterat dem som översättare (August Blanche och Frans Hedberg, t.ex.), men är medvetna om att denna etikett ibland är diskutabel. I vissa fall kan det nämligen vara fråga om en mycket fri omarbetning, om en ”influens” snarare än om en översättning. Undertitlar av typen « Efter en fransk idé » är frekventa. Då de förekommer i källan, har de antecknats i BREFS.
    Man kan dessutom notera vissa inkonsekvenser hos Klemming, t.ex. vad gäller författarnas förnamn, som inte alltid har samma stavning och som i vissa fall förkortas. Titlarna är också inkonsekvent återgivna: vissa ord förekommer med stora bokstäver, andra med små. Slutligen händer det att Klemming förväxlar pseudonymer med författarnas verkliga namn. Av denna anledning har vi alltid kontrollerat pseudonymerna i Catalogue Général des Livres imprimés.
    Anteckningarna om Klemming i Svenskt biografiskt lexikon är inte utan intresse i detta sammanhang : å ena sidan lovordas han för sin noggrannhet och för sin omsorg om detaljer, å den andra kallas han för ”autodidakt” och ”amatör” och får kritik för sina otillräckliga kunskaper om såväl moderna språk som utländsk litteratur.

1.5 Libris (Libr.)

Databasen Libris omfattar böcker, tidskrifter och artiklar som finns på forskar- och specialbibliotek i Sverige. Vårt utnyttjande av Libris har inte varit systematiskt, eftersom basen bara är komplett från och med 1976. I princip ska den således inte innehålla någon ny information i förhållande till Linnström eller S.B.K. Som det dock visat sig, stämmer inte alltid detta.
 
1.6 Catalogue Général des Livres imprimés (CGL)

Denna katalog har främst använts vid sökningar efter titel och publikationsår för originalverken. Fälten för « originaltitel » och « publikationsår » lämnas tomma i de fall dessa uppgifter inte kunnat fyllas i med säkerhet. CGL har även utgjort norm då det funnits skillnader mellan källorna vad gäller sättet att skriva författarnas namn. Slutligen har CGL utnyttjats då det funnits tvivel angående ett verks franska ursprung.

1.7 Catalogue Collectif de France (CCFr) och Catalogue BN-OPALE PLUS (BN-OP)

Eftersom dessa kataloger, tillhörande Bibliothèque Nationale de France, är elektroniska (http://www.ccfr.bnf.fr/), har de ibland underlättat vår uppgift att finna originalens titlar och publikationår. De har även använts i de fall de svenska katalogerna inte nämner den franske författaren, utan endast att originalet är franskt. Till exempel finns författaren till Les Amours de Napoléon III (1881), l’Abbé C., med i CCFr, men varken i S.B.K. eller i CGL. Slutligen kan det vara värt att notera att ett tiotal svenska översättningar har upptäckts vid sökningar i katalogen BN-OPAL PLUS, översättningar som inte nämns i de svenska katalogerna.


2. Metoder och principer

De nationella bibliografierna utgår alla från olika källor och det oundvikligt att registreringsprinciperna som varje land följt till viss del präglas av dessa källors utformning. Nedan redogörs för de metoder och principer som avviker från dem som definieras för hela BREFS (se « Synopsis bibliographique ».

2.1 Originalutgåvan

2.1.1 Titel och publikationsår

Som redan påpekats saknas denna information i regel i de svenska katalogerna. Därmed har Sveriges utgångspunkt inte varit densamma som Danmarks. Uppgifter om titel och publikationsår för originalet har kunnat kompletteras med hjälp av CGL, CCFr, BN-OP och BREFS övriga bibliografier. I de fall då det inte varit möjligt att identifiera originaltitlarna med säkerhet har fältet för originaltiteln lämnats tomt. Samma princip gäller för publikationsåret, vilket faktiskt inte alltid är angivet i CGL.
    Det bör till sist preciseras att översättningen inte alltid är gjord med utgångspunkt från första utgåvan av originalet. Om källorna signalerar att översättningen är gjord från en annan utgåva än den första, upprepas denna information i fältet « Notes sur l’édition ».
 
2.2 Den översatta utgåvan

2.2.1 Genrer

För att undvika att samma information upprepas nämns inte genren i fältet « titre », även om den figurerar i översättningens titel eller undertitel. Det finns dock två undantag från denna regel. För det första, om det i titeln eller undertiteln finns någon ytterligare information i förhållande till den genrebeteckning som noteras i fältet « genres », upprepas denna information i fältet « titre ». Detta är särskilt fallet med dramatiska verk (t.ex : Regementets Dotter. Komedi med sång i två akter). För det andra kan man i fältet ”titre” finna beteckningen ”berättelse” om denna figurerar i översättningens titel eller undertitel. Det är nämligen inte alltid möjligt att avgöra om « berättelse » motsvarar « roman », « nouvelle » eller « récit ».
    Vad gäller teater, har vi registrerat samtliga översättningar som upptas i källorna, utom dem som Klemming klassificerar som ”program”.

2.2.2 Översättare

Om det inte varit möjligt att identifiera översättaren, är detta fält tomt. Som redan påpekats saknas denna information ofta hos Linnström och i S.B.K. Ibland noterar dessa kataloger bara översättarens initialer eller några bokstäver i dennes namn. Eftersom det i dessa fall inte är möjligt att med säkerhet skilja förnamnen från efternamnen, har vi noterat alla bokstäverna i fältet ”nom” (”efternamn”).

2.2.3 Publikationsort

Om fältet för publikationsort lämnats tomt är denna ort Stockholm.

2.2.4 Förlag

Under perioden som registrerats händer det naturligtvis att förlagen byter namn. I slutet av S.B.K.:s första volym, under rubriken « rättelser », noteras t.ex. att förlaget « P. A. Huldbergs bokhandelsförlag » under volymens tillkomst blivit « P. A. Huldbergs bokförlagsaktiebolag ». För att det ska vara möjligt att söka på förlag, har vi synkroniserat namnen på dessa i viss mån. Därför är sådana namnändringar inte alltid synliga i den svenska bibliografin. Då man gör en sökning på P. A. Huldberg, kommer man således att finna samtliga utgåvor av ”Huldberg” på en och samma gång.
    I vissa (sällsynta) fall nämner källorna inte förlaget, utan bara tryckeriet. I BREFS har då tryckeriet noterats i fältet ”éditeur”.

2.2.5 Noter om utgåvan

Om ingenting annat anges gäller noterna det översatta verket.

Varje utgåva registreras separat. Dock indikeras inte i samtliga fall vilken utgåva det är fråga om (andra, tredje, etc.), eftersom källorna inte alltid upplyser om detta.

2.3 Övriga kommentarer

Under registreringen av den svenska bibliografin har vi haft som mål att vara så informativa som möjligt och att undvika tvetydigheter. Eftersom vi inte haft möjlighet att konsultera själva publikationerna har vi dock inte alltid kunnat råda bot på de luckor och inkonsekvenser som finns i källorna. Det bör slutligen påpekas att källorna till viss del har bestämt vilken typ av information som kan ges i BREFS. Om fälten för ”préface” och ”illustrations” är tomma, betyder detta t.ex. bara att källorna inte ger information om detta, inte nödvändigtvis att verket i fråga inte har förord och illustrationer.


3. Observationer och perspektiv

1810 års tryckfrihetsförordning är utan tvivel en bidragande orsak till att det publicerades så många översättningar i Sverige på artonhundratalet. I och med denna förordning blev det möjligt att försörja sig på att skriva skönlitteratur. Dock var arbetsvillkoren för författare och översättare hårda. För att kunna förtjäna sitt uppehälle behövde de vara mycket produktiva (ibland till nackdel för verkens kvalitet, som Henrik Schück påpekar, s. 364). Vissa författare, som August Blanche och Frans Hedberg, var samtidigt översättare.
    Det bör också påpekas att förordningen var mycket förmånlig för översättaren, eftersom den gav denne alla rättigheter till det översatta verket. Utan att betala ett öre till originalverkens författare kunde de svenska förläggarna således riskfritt publicera utlandets mest lästa böcker i svensk översättning. Det var först år 1881, i och med en särskild överenskommelse mellan Frankrike och Sverige, som franska författare fick samma skydd i Sverige som svenska författare hade i Frankrike (Schück, 1923, s. 349-350). Bernkonventionen 1886 ändrade på ett mera definitivt sätt arbetsvillkoren för författare i länderna Frankrike, Tyskland, England, Schweiz, Belgien, Italien och Spanien (Koktvedgaard, Levin, 1996, s. 36). Sverige anslöt sig inte till konventionen förrän 1904. Det kan vara intressant att notera att några av de mest betydande förläggarna i Sverige var emot denna anslutning, nämligen Holm (P. A Norstedt & Söner) och Albert Bonnier. Under ett möte 1887 argumenterar Holm att översättningar utgör en mycket stor del av den litteratur som publiceras i Sverige (översättningar från franska verk kommer på tredje plats, efter översättningar från engelska och tyska verk) och att det med den nya konventionen skulle bli både kostsamt och omständigt att publicera översättningar (Schück, 1923, s. 352-353).

De författare som man främst förknippar med fransk 1800-talsrealism är förmodligen Stendhal, Honoré de Balzac, Victor Hugo, George Sand, Gustave Flaubert, Émile Zola och Guy de Maupassant. Följande översikt över de mest översatta författarna i den svenska bibliografin visar att denna uppfattning om realismen inte alldeles motsvarar verkligheten. Siffran inom parenteser visar det antal verk som översatts till svenska. De författare som i huvudsak finns representerade i den svenska bibliografin som teaterförfattare är markerade med ”t”. Verken som översatts av övriga författare är mestadels romaner, med undantag av Charles Perrault som särskilt skrivit kortare berättelser eller sagor (”r” för ”récits”). Flera verk av Michel Carré och Jules Barbier figurerar två gånger på listan, eftersom dessa författare samarbetat.

    1.    Alexandre Dumas (101)
t    2.    Eugène Scribe (88)
    3.    Paul de Kock (65)
    4.    Jules Verne (57)
    5.    Eugène Sue (47)
r    6.    Charles Perrault (35)
    7.    Victor Hugo (28)
t    8.    Anne-Honoré-Joseph Duveyrier, pseud. Mélesville (27)
    9-10.    George Sand (23) ;
Émile Zola (23)
    11.    Alphonse Daudet (22)
t    12.    Henri Meilhac et Ludovic Halévy (21)

t    13-14.    Olivier Gloux, pseud. Gustave Aimard (20) ;
Michel Carré (20) ;
    15.    Alice Durand, pseud. Henri Gréville (19) ;
t    16.    Jean François Alfred Bayard (19)
    17-18.    Honoré de Balzac (18) ;
George Hénot, pseud. George Ohnet (18)
t    19.    Jules Barbier (17)
    20-21.    Octave Feuillet (16) ;
Émile Souvestre (16)

t    22-23.    Paul Féval (13) ;
Xavier Boniface, pseud. X. B. Saintine (13)

t    24-26.    Émile Gaboriau (12) ; Jean-Baptiste Poquelin, pseud. Molière (12) ; Jacques-Henri-Bernadin de Saint-Pierre (12) ;

t    27-31.    François Coppée (11) ;
Louis-François Nicolaïe Clairville (11) ;
Guy de Maupassant (11)
Joseph Méry (11) ;
Jules Sandeau (11) ;
    32-33.    Victor Cherbuliez (10) ;
André Theuriet (10)

Victor Hugo, Émile Zola och George Sand finns förvisso med bland de tio mest översatta författarna. Bland dessa förekommer också Alexandre Dumas och Jules Verne, även de välkända. En överraskning är dock att Eugène Scribe figurerar på andra plats med 88 översättningar och att Paul de Kock finns på tredje plats med 65 översättningar. Faktum är att dessa författare är relativt okända idag. Det är också anmärkningsvärt att man finner Balzac först på sjuttonde plats, besegrad i popularitet av Charles Perrault, Anne-Honoré-Joseph Duveyrier (pseudonym Mélesville), Henri Meilhac, Olivier Gloux (pseudonym Gustave Aimard), Michel Carré, Alice Durand (pseudonym Henri Gréville) och Jean François Alfred Bayard. Som Brynja Svane påpekar (2003) är det även förvånande att översättningarna av Balzacs realistiska klassiker, Le Père Goriot (Pappa Goriot), Eugénie Grandet och Illusions perdues (Förlorade illusioner) kom så sent (de två första romanerna publicerades på svenska ii slutet av artonhundratalet och den tredje år 1900), medan de mera fantastiska verken L’Histoire des Treize (De tretton) et La peau de chagrin (Chagrängskinnet) översattes redan på 1830-talet.
    Det är även intressant att notera att Maupassant finns först på tjugosjunde plats med elva översättningar (men då räknar vi som sagt inte de översättningar som publicerats i följetonger och i tidskrifter). Vidare är det anmärkningsvärt att varken Stendhal eller Flaubert finns med på listan. Endast två verk av Flaubert översattes under 1800-talet: Madame Bovary 1883 och Salammbô 1885. Stendhal översattes inte förrän på 1900-talet; hans två stora romaner La Chartreuse de Parme (Kartusianklostret i Parma) och Le Rouge et le Noir (Rött och svart) publicerades 1902 respektive 1918. De följande översättningarna av Stendhals verk kom först på 1950-talet och sedan dröjde nästa ”Stendhal-våg” till 1990-talet: Armance och De l’Amour (Om kärleken) publicerades 1992 och Lucien Leuwen 1993. Varför? kan man naturligtvis fråga sig.

När man jämför de svenska och danska bibliografierna kan man konstatera att de fem mest översatta författarna är desamma. Flera skillnader kan dock noteras. Charles Perrault, som i Sverige kommer på sjätte plats figurerar i Danmark inte ens bland de 42 mest översatta författarna. Paul Féval är mera översatt i Danmark än i Sverige : i den danska bibliografin kommer han på sjätte plats med 35 översättningar. Xavier de Montépin och Alice Durand är även de mera översatta i Danmark; den förste finns i den danska bibliografin på åttonde plats med 31 översättningar och den andra på nionde plats med 29 översättningar. I den svenska bibliografin finns det bara åtta översättningar av Xavier de Montépin. Till sist kan man konstatera att Victor Hugo och Mélesville är mera översatta i Sverige än i Danmark: Hugo dyker först upp på sextonde plats i den danska bibliografin och Mélesville finns på plats 21.

Vad kan man säga om de genrer som finns representerade i vår bibliografi? Eftersom vi inte kunnat registrera publikationer i följetonger och i tidskrifter, och inte heller samlingar med olika författare, ger inte BREFS någon fullständig bild av det som översatts under perioden. Vad gäller teater, bör det också påpekas att vi inte registrerat alla pjäser som spelats upp, utan bara dem som publicerats i bokform. Icke desto mindre kan man konstatera att hela tio av författarna på listan huvudsakligen är författare till dramatiska verk. De 22 teaterpjäser som skrivits av anonyma författare bör också tas med i beräkningen (se « A. » i databasen). Beträffande poesin, finns denna mycket lite representerad i bibliografin. Detta är kanske inte så förvånande. En del poesi publicerades i samlingar och i tidskrifter. Som BREFS vittnar om, var det dock särskilt romaner som de nya läsarna hungrade efter, i Frankrike såväl som i Sverige. Under Julimonarkin och Andra imperiet börjar romanlitteraturen masskonsumeras i Frankrike, som Queffelec påpekar (1986, s. 9). Tack vare följetongen och billighetsutgåvorna, blir romanen tillgänglig för en mycket större krets läsare.

Romanföljetongens omedelbara succé i Frankrike förbigick naturligtvis inte Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare. Enligt samma princip började han år 1833 publicera verk av Honoré de Balzac, George Sand, Eugène Sue och Alexandre Dumas i den omfattande serien ”Läsebibliothek av den nyaste utländska litteraturen”. Det är utan tvivel så att förläggare som Lars Johan Hierta, F. & G. Beijer, P. A. Huldberg och Albert Bonnier, för att bara nämna de fyra största förläggarna i den svenska bibliografin, spelade en mycket viktig roll för spridningen av den franska litteraturen i Sverige.
    Man ska heller inte glömma hur betydelsefulla översättarna var för denna spridning. Det var nämligen bara den kulturella eliten som läste fransk litteratur på originalspråk. Med 69 översättningar är F. N. Berg den främste översättaren i den svenska bibliografin (och i hela BREFS). Ernst Wallmark kommer på andra plats med 44 översättningar, följd av Ernst Lundquist (33), L.A. Malmgren (31) och Frans Hedberg (26).

Bland de svenska författare som influerades av sina franska kollegor kan nämnas Carl Jonas Love Almqvist, August Blanche och August Strindberg. Almqvist hade god kännedom om Victor Hugos verk liksom om Honoré de Balzacs. I romanen Gabrièle Mimanso, publicerad mellan 1841 och 1842, efter Almqvists hemkomst från en vistelse i Paris, finns en passage som skulle kunna vara hämtad ur L’Histoire des Treize (Romberg 1993, s. 181). Enligt vissa kritiker, hade Almqvist också förkärlek för mera ”populära” författare, som Eugène Sue och Dumas (ibid.). I Svenskt biografiskt lexikon får man veta att det är Almqvist som introducerat den franska sensationsromanen i Sverige (s. 758).
    Vad gäller August Blanche, skulle han särskilt ha inspirerats av Eugène Sue, vilken Blanche betraktade som ”folkets förkämpe” (ibid.). Som redan påpekats, var Blanche även översättare. Han översatte bl.a. pjäser av Bayard, Clairville och Duveyrier (se ”index des traducteurs” i den elektroniska basen).
    Det är välkänt att Strindberg levde i Frankrike under vissa perioder av sitt liv och att han skrev på franska (bl.a. Inferno, översatt till svenska 1897). Efter debuten med Röda rummet 1879 blev han kallad för ”Sveriges Zola”: det var ”en avslöjare, fruktad av de konservativa, älskad av liberalerna, nyfiket läst av ’alla’ ” (Hägg, 1996, s. 312). Att döma av ett brev från 1882, tyckte Strindberg själv inte om att förknippas med Zola och realismen. Då han skrev Mäster Olof (1872) och Röda Rummet, verk som av den samtida publiken betraktades som realistiska, hade han inte läst en rad av Zola, påpekar han. ”Jag har aldrig beundrat Zola mer än i en roman La faute de l’abbé Mouret som jag betraktar som ett kolossalt skaldestycke och jag har aldrig älskat honom, ty det saknas perspektiv i hans taflor!” (Strindberg, 1990, s. 20). I ett brev till Verner von Heidenstam från 1889, avslöjar han icke desto mindre att han föredrar Zola (och denna gång nämner han La Joie de Vivre) framför Maupassant som han ibland finner alltför pessimistisk och reaktionär (ibid., s. 108). Strindberg är ombytlig i sina åsikter om den franska realismen, det framkommer i hans brev. Själva åsikterna är emellertid mindre intressanta i detta sammanhang än det faktum att Strindberg kommunicerar så mycket med sina intellektuella vänner om fransk litteratur och kultur. Bland dessa vänner kan nämnas författaren Frans Hedberg (produktiv översättare i BREFS), Verner von Heidenstam, Ola Hansson, förläggarna Karl Otto och Albert Bonnier (den sistnämnde är den mest betydande förläggaren i vår bibliografi), de danska och norska författarkollegorna, Edvard och Georg Brandes, Bjørnstjerne Bjørnson och Jonas Lie.

Flera studier är möjliga med utgångspunkt i BREFS. Det skulle t.ex. vara intressant att studera mottagandet av de författare som är översatta i hög grad men som är kända av få idag, som Paul de Kock och Eugène Sue. Hur har dessa författare betraktats genom tiderna? Flera av ”följetongsförfattarna” på listan ovan kritiserades hårt av den kulturella eliten. G. Planche betraktar romaner av Dumas, Sue och Soulié som oändliga berättelser som hjälper de sysslolösa att slå ihjäl tiden (Queffelec, s. 11). Dessa romantiska äventyrsromaner var särskilt avsedda för kvinnor (ibid.). ”Pigromaner” (”romans de femmes de chambre”) är den term Stendhal använder i ”Projet d’article” och han nämner i detta sammanhang Paul de Kock och Victor Ducange (Stendhal, s. 558-559).
    Det är med andra ord inte svårt att förstå varför dessa författare inte omtalas i litteraturhistoriska verk (sällan i franska, inte alls i svenska); litteraturens historia skrivs inte av folket, utan av eliten. Folket har, per definition, aldrig god smak. Som alla vet kan dock uppfattningen om en författare ändras under historiens gång. Zola är ett exempel på detta : för tjugo år sedan hade han inte samma status som idag. Man kan således fråga sig vilka läsarnas och kritikernas reaktioner skulle vara om en ny utgåva av en roman av Paul de Kock skulle publiceras i Sverige idag. Hur skulle recensionerna i tidningarna se ut?
    Man kan också fråga sig varför Balzac och Flaubert inte översattes i högre grad i Sverige under nittonhundra talet och varför Stendhals verk inte publicerades på svenska förrän på nittonhundra talet. En noggrann studie av dessa författares reception i Sverige och i de övriga skandinaviska länderna skulle kanske kunna ge svar på dessa frågor.


Avslutning

Den svenska avdelningen av bibliografin BREFS är omfattande. Mer än 1490 översättningar har registrerats. Spridningen av den franska litteraturen i Sverige kunde ske bl.a. tack vare mycket produktiva översättare som F. N. Berg, Ernst Wallmark, Ernst Lundquist, L. A. Malmgren och Frans Hedberg och tack vare förläggare som Lars Johan Hierta, F. & G. Beijer, P. A. Huldberg och Albert Bonnier, för att bara nämna fyra av de största.
    Listan över de mest översatta författarna avslöjar att de stora franska realisterna, Stendhal, Balzac, Flaubert och Maupassant med råge överträffas i popularitet av författare som i Sverige idag är okända för de flesta: Eugène Scribe, Eugène Sue, Charles Perrault, Anne-Honoré-Joseph Duveyrier (pseudonym Mélesville), Henri Meilhac, Olivier Gloux, Michel Carré, Alice Durand (pseudonym Henri Gréville) och Jean François Alfred Bayard. För att få en korrekt bild av den franska litteratur som lästes mellan 1830 och 1900, med andra ord under realismens period, bör man ta hänsyn till dessa författare, det vill säga studera deras verk och receptionen av dem i dagspressen såväl som i tidskrifterna.


Referenser

Hägg, Göran, Den svenska litteraturhistorien, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1996.

Koktvedgaard, Mogens, Levin, Marianne, Lärobok i immaterialrätt, Norstedts juridik, 1996.

Nordisk familjebok : konversationslexikon och realencyklopedi innehållande upplysningar och förklaringar om märkvärdiga namn, föremål och begrepp, band 9, Stockholm, 1885.

Romberg, Bertil, Almqvist liv & verk, Ordfronts förlag, Stockholm, 1993.

Schück, Henrik, Den svenska förlagsbokhandelns historia, P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1923.

Stendhal, Le Rouge et le Noir, noter och presentation av Michel Crouzet, Librairie Générale Française, Le Livre de Poche classique, 1997.

Strindberg, August, Loss. Brev i urval av Erik Wijk. Cogito Bokförlag, « Tradition », 1990.

Svane, Brynja, « Le projet RFS : le réalisme français en Scandinavie » in Cahiers de l’AIEF, maj 2003.

Svenskt Biografiskt lexikon, Stockholm, red. Birgitta Lager-Kromnow, 1980-1981.

Svenska män och kvinnor. Biografisk uppslagsbok. Albert Bonniers förlag, Stockholm.

Queffelec, Lise, « Le lecteur du roman comme lectrice : stratégies romanesques et stratégies critiques sous la Monarchie de Juillet » in Romantisme, revue du dix-neuvième siècle, 1986, n° 53 « Littérature populaire », CDU-SEDES, p. 9-21.